Två mardrömmar hämtade ur Track A-dagbok 8. "Drömerfarenhet".


Ville skriva nu (tål handen det? – den värker) sen jag hade en speciell mardröm. Jag har svårt vila ut. Sover dåligt. [...] Jag låg i morse och kunde inte halvsomna om. Jag hade börjat tänka på att göra utskrifter på sidorna i boken [
Robert Jäppinens texter], men jag storknar på att jobba på den nu, så jag var matt/ förtvivlad bara vid tanken, som snurrade.
Sen halvsomnade jag och drömde att jag var på en bussresa. Det var nåt miserabelt elände med att jag skulle föda. Jag gick av vid bensinmackar. Pauser. Och jag hade då en sorts komihåg-ramsa på engelska: If you don’t… you don’t… Om du inte har det (barnet) med dig ut, så har du det inte när du går på bussen igen heller. Sen var jag tillbaka i bussen och nåt trycktes brutalt, hårt ned på min axel, så det verkligen tryckte ner, och fast, mig. Jag tänkte att det var barnet som kommit. Men jag kunde inte resa mig för hur det var tryckt ner på mig. Låst. Jag vaknade av att jag skakade, precis som jag hade ett epileptiskt anfall, och det första jag tänkte var att jag måste ha epilepsi. Syrran har det. Men detta var ju

från sömntillstånd.
Men det var ju nåt liknande med mardrömmen där jag gjorde djuriskt läte, som jag vore besatt. Det kanske var en ”födslovånda-mardröm” för Robertboken? Det är ju nåt väldigt stort, tung och viktigt jag skall släppa där. Alla möjliga implikationer. Och det behöver vara bra.
Det var en annan mardröm jag hade också. Jag tänkte i går igen att jag måste ha urinvägsinfektion. Förbannar hur jag inte får vård. I drömmen var jag på klinik med läkaren. Det lät som att han var på väg säga att det såg ut som jag hade urinvägsinfektion, och jag ville säga till honom att jag tänkt det, men nåt ljud skruvades upp, så att jag inte förmådde göra mig hörd till honom. Det visar väl hur jag inte har någon röst. Det jag frustreras hinsides av.


P.S. 14/1: Såg i går ett intressant program om varför vi drömmer. Att man inte kan röra på sig vid drömmar under REM-sömn var en grej. Men vissa hade problem med att de rörde på sig. Jag har ju rört mig just i det jag väckts, som i den där epilepsigrejen. Men jag har fattat att det nog inducerats fram på motsvarande sätt som ”exorcistmardrömmen”. Kvällen innan såg jag början på Ryans Dotter, med den krigstraumatiserade engelske soldaten. En major (eller nåt) klagar på hur han själv är feg, och att han börjar skaka ”like an epileptic baby”. Att det var skamligt. Samtidigt såg man bild på hur engelsmannen varit i verkligheten (”återblick”) i skyttegraven – att han inte var heroisk. Han hade krupit fram i panik, med armarna så de täckte huvudet.
Detta skall ha orsakat att jag drömde hur jag trycktes fast vid huvudet. Robert har ju talat om att jag inte haft (har?) ”normal ångest” – som han mött många som haft – utan dödsångest, som han kände till från situationen då han skulle hängas i nazisternas koncentrationsläger. Jag tror min traumatisering – ett mått av det har jag – kommit till uttryck här.
Jag tror att talet om ”epileptic baby” faktiskt fått mig bli epileptisk i sömnen/drömmen/vaknandet.






 


P.S. Det finns flera exempel på att inte bara innehållet till drömmar, eller "drömerfarenheter", undermedvetet "förprogrammerats", utan även formen.



Tillbaka till Out of This World - Teckningar, drömmar, det undermedvetna.

Tillbaka till innehållspunkter.
 



 
©Torger Berstad | www.lanterna.nu