Stycke ur Kadaverpudding 1.

Här är början på kapitlet
2008 - 2011. Efter försöket att bo i Norge.
Det handlar om kontakten med kommunen. Man har från början trott att jag inte behövt hjälp och betett sig därefter. Jag mobbades ur systemet. En verkligen ruggig härva.

 
Jag har ännu inte beskrivit mötet med min LSS-handläggare i min lägenhet. Jag är inte helt säker nu, men jag tror vi bara haft ett möte. Kronologiskt hamnar det fel sedan det skall ha varit 2007, men jag beskriver det här.
Längre fram i boken beskriver jag hur min psykolog tittade på mig som om jag vore galen och hur obehagligt det var. Hon hade talat om mig med min nya läkare och när han kom hem till mig tittade han på mig med exakt samma blick (till en början). Det är märkligt
Ur ett mejl till min psykolog, om hemtjänst:

"...komma och titta på mig som djur i bur (den ena med förakt - den andra hygglig men nedsättande) - hånas, pillas, petas - inte tros - försöka komma på mig - för att få rätt i sina overkliga, kränkande fantasier..."  - etc...

 

 
när man kan se precis vilka tankar någon har om en och senare ser exakt samma blick och attityd hos en annan människa - speciellt om man vet att de två personerna haft kontakt. Som jag kommer fram till längre fram har LSS-enheten haft kontakt med dåvarande ordförande för Autism och Aspergerföreningen i Karlstad. Hur hon tittade på mig och ville lägga in skit i vad jag sade var exakt det samma jag fick i mötet med min LSS-handläggare. Och man skall då veta att jag minns inte en enda gång i mitt liv annars som någon har tittat på mig på just det speciella sättet och varit så mot mig. Min LSS-handläggare satt och tittade på mig medan jag talade. Det var extremt obehagligt sedan jag såg hur han satt och tolkade min mimik och rätt och slätt "grävde runt efter skit" bakom mitt pannben. Overklig skit som han uppenbarligen var helt övertygat om att fanns där. Det är inte roligt när man har Asperger och ser att någon håller på och läser och övertolkar ens mimik. Jag har ärligt talat väldigt svårt att styra hur min mimik blir i ett samtal. Det kan komma in ett negativt drag där det inte borde finnas (där jag inte har någon negation i förhållande till det jag i ögonblicket uttrycker med ord) och bli lite hur som hälst. Jag å min sida är överuppmärksam på den andres mimik och ser hur mina ibland missvisande signaler registreras som nånting verkligt. - Nån skit den andre vill läsa in. Men min LSS-handläggare hade (har?) uppenbart en bild av mig som nån slusk och fiskade runt i mitt ansikte (läste mimik) för att få det konfirmerat. Väldigt väldigt obehagligt. Han kanske inte ens trodde (tror?) på Aspergerdiagnosen fast han har haft lång kontakt med min psykolog? Jag vet inte, men det var en misstänkliggörningsattityd. Jag talade om att jag gjorde häften med teckningar. Han har väl sett hemsidan och skulle i varje fall prompt dissa mina häften. - Att det inte tematiskt hängde ihop. Alla dissar allt jag gör. Den impulsen får alla. Jag kommer fram till min analys av det fenomenet mot slutet av boken. Det hänger ihop med hur jag som person är obegriplig för alla och de föredrar att bortförklara mig, sopa mig under mattan, misstänkliggöra mig eller på andra sätt avfärda mig - och vad jag än gör. Det är nån sorts försvarsmekanism som också är orsaken till att det är stört omöjligt för mig att få vård.
Åter till mötet. Efter det blev jag "busringt". Som man kan se på sid. 359 skriver jag det i ett mejl till honom. Såvida det inte varit han själv som har initierat "busringningen" har annars någon fått reda på vårt möte (via honom). Som jag skriver i mejlet har jag blivit busringt efter mötena med två av ledsagarna jag fick också. Jag talar i en nu deaktiverad YouTube-video om hur dessa busringningar alltid kommer på helgen. Som med handläggaren och ledsagarna, specifikt Fredag kväll efter att de mött mig innan på dagen. Alla dagar är lika för mig och det är (i nuläget) typ ett halvår mellan att jag tar ett par glas vin så jag blir full. (Har varit tre ggr. på systemet det senaste året.) Dessa idioterna, inrutade som de är i sina "normalliv", är övertygade om att de kommer "ertappa" mig stupfull på
Fredag kväll. Därför är det spännande att ringa upp mig då. Det är de som dricker sig fulla då, och i fyllan blir de mera benägna att hitta på dåligheter - som att ringa mig. Jag har blivit busringt hyggligt ofta sedan jag blivit tvungen att be kommunen om hjälp, och det har alltid skett på helger.
Som jag kommer fram till senare tittade autismföreningskvinnan på mig och ville läsa in skit (i min mimik och vad jag sa) på exakt samma sätt som LSS-handläggaren. Handläggaren skall ha varit 2007 medan autismföreningskvinnan var vid en särskild (!!!) riggad "Aspergerträff" (typ kanske inte...) hösten 2009. Inför träffen hade hon uppenbarligen haft kontakt med LSS-enheten. Jag kommer till det sedan. Detta är det mest intressanta och korrupta jag har att lägga fram och beskriva.

När jag nu var tillbaka från Norge, sattes åter insatsen med matinhandling in. Jag hade inte hjälp av hemtjänst med nåt mera än att de hämtade mitt apodos (sömntabletterna) var fjortondag. Jag hade alltså varit innestängt i ett år innan Norge. Först skulle jag få Team Autism att hjälpa mig ut, men det var tydligen inte deras uppgift (röran med detta finns i mejl till min psykolog i tillägsmaterialbok 2) sen var jag i kö för att få en ledsagare, men fick ingen före Norgeflytten. Åter tillbaka var jag på nytt i kö för ledsagare.
Som jag tänker om det hela nu har de varit ovilliga att ge mig nåt sedan de utgått från att mina krämpor var overkliga ("fusk"). De har kanske väntat att jag skulle ge upp min förfrågan om ledsagare och hjälp allmänt, sedan de utgått från att jag inte behövde insatser alls. Så jag har inte fått nåt, och sen har jag flyttat till Norge - problemet löst... Sen kommer jag tillbaka från Norge och skall igen ha insatser. (Och min LSS-handläggare har indirekt gjort gällande för mig att jag omöjligt kunde ha klara Norgeflytt om det vore så att jag behövde insatser.)
[Har blivit fel i texten här. Flikar in vad jag skrivit någon annan stans om Norge-flytten. Jag hade jättemycket hjälp och det fick ta väldigt lång tid när jag kom till Norge. Satt mellan travarna med flyttlådor länge. Men LSS-handläggaren tog alltså flytten som "bevis på att jag inte behövde hjälp". F.ö. var kommunen jättetrevlig mot mig i Fredrikstad. Det fungerade helt friktionsfritt.]

[Borttappad mening.] ...Ledsageriet har funnit en person som, enligt de, skall vara perfekt för mig, utifrån mina intressen. De kommer hem till min lägenhet. Mannen som skall bli min ledsagare är musiker. Jag är bosatt i Deje och hans fru är medlem i Värmlands konstnärsförbund....
Detta är allt annat än en tillfällighet. Deje ligger 6 km. från Ransäter, där jag bodde på 90-talet och hade det totala helvetet med hyresgästen, grannarna som trodde att jag var narkoman (det falska ryktet) etc. (I skrivande stund har jag inte koll på om jag beskrivit denna mardröm innan i denna bok. Det är så nyligen att jag skrev om det i tilläggsmaterialbok 2. Jag orkar inte kolla igenom texten för att finna ut av det. Det hela finns hur som helst beskrivet innan, också i boken Spelar ingen roll.) Hur som helst. Det falska ryktet därifrån om att jag skulle vara narkoman och supa har spridit sig vidare hit till Karlstad. Det framkommer i mitt mejl till LSS-hanläggaren, där jag skriver om ett möte med en antikhandlare, som trodde han hade "koll på mig"... Att de har "koll på mitt förflutna" är just vad de "uttrycker" när de ger mig en ledsagare just från Deje - som dessutom har en fru i konstnärsförbundet. Skulle han blivit min ledsagare skulle han ivrigt ägnat sig med att trycka de falska ryktena på mig - få de "konfirmerade" - och han skulle pratat vidare om dessa tveklösa "fakta" (...) till fru och konstnärsvänner. Jag skulle ha tvingats vara konstant paranoid på detta. Och just detta är vad hans "uppgift" skulle ha kommit att bli. Ledsageriet statuerar att de har koll på ett "skumt förflutet" (...) som, som jag uttrycker i mejlet till min handledare, aldrig funnits. Jag blev brottsoffer den gången. En "massvåldtäckt" som jag även kallar det.
Sedan skall våldtäkten av en oskyldig människa fortsätta i Karlstad?... 17 år senare... Detta är en total skräckmardröm för mig.
Under mötet med den tilltänkta ledsagaren kommer det fram lite om vad han tänker om mig. Rörande Asperger nämner jag hur den kända Aspergeraktivisten Michelle Dawson citerar dr. Ole Lovaas, som sagt att Edward Munch är han "favoritaspergare". Ledsagarkandidaten ifrågasätter att Munch skulle ha haft Asperger genom att säga att "han hade väl torgskräck". Jag påstår att han därmed också ifrågasätter att jag verkligen har Asperger och indirekt gör gällande att jag bara har torgskräck. Nu har ju ledsageriet och LSS-enheten helt öppet gjort gällande att jag skulle vara inne i en "ond cirkel" - stänga inne mig mera och mera.
Det är ju till att bli vansinnesfrustrerad över att tänka på att de föredrar tänka så (och trycka det på mig i samtal med mig!) samtidigt som jag är fysiskt handikappat och lider fruktansvärt av att vara innestängt (i ett år...) med en fot jag rätt och slätt inte kan gå på längre.
Men så har de tänkt och så tänker de fortfarande. Bekvämt att tänka så - och det betyder att de sanktionerar att jag inte får ett liv.

Så detta är egentligen det samma ledsagaren indirekt säger om mig. Jag är bara rädd för att gå ut... Sen kan ju inte han gott veta något om Munch hade Asperger eller ej. (Jag påstår heller inte att det är ett faktum.) Hur som helst säger jag nej tack till honom som ledsagare. Jag hänvisar till att det är allmänt konstigt för mig i förhållande till konstnärer i förbundet. De påpekar tystnadsplikt. Sure... - det skulle man kunnat lita på... Han vore bara en liten småpsykande specialanpassad "spion" om han fått jobbet. Jag skulle aldrig haft nerver till det. Redan på mötet insinuerade han ju saker. Det gör föresten alla. Alla ser mig som skit jag inte är och insinuerar saker. Jag gjorde en YouTube-video med titeln
"Realising" preconception. Detta är skit som har gjort omåttlig skada genom hela mitt liv och fortsätter att göra det. Som jag uttrycker i en annan video (den ende där jag talar mera om mina problem som är kvar på nätet) är jag världens enklaste människa att få tryckt precis vilken skit man vill på. Pga. min autism och min selektiva mutism. Jag blir svarslös när det händer, förmår inte försvara mig och säga "nej, du tar fel. Det är såhär..." Godtar ödesmättat att overklig skit trycks på mig. Blir passiv. Internaliserar. Frustreras till vansinne i efterhand. (Som med min psykolog och ledsagare, har jag först i efterhand ibland skickat iväg arga mejl, som svar.) I stunden förmår jag aldrig reagera. Och som jag säger i videon hände det även ibland att en person säger något med ett inbakat ja, som förväntat svar, och trots att det personen säger är åt pipan fel (och kränkande) faller ett ja ur min mun. Fruktansvärt fruktansvärt illa. G, en gemensam vän av Robert och mig, har flera gånger tryckt på mig osanningar på detta sätt. Ett annat exempel jag gett är en gång i Ransäter då jag inte kunnat sova och ringde bruket att jag inte orkade komma. Basen svarar med att göra gällande att jag skulle ha supit hela natten - och jag blir bara stum... - förmår inte neka. Och därmed ger jag honom ju rätt... (i något osant, som han kan sprida vidare och befästa det falska ryktet med...)
Jag tänkte jag kunde ge ett till exempel på att "förverkliga" förutfattade meningar. Detta var just med G. (Vi har inte kontakt sedan -08.)
2001 var vi på en konstutställning. Konstnärinnan hade mycket med sex. [Jag har senare förstått att sextemat var uttänkt "för mig". Vilket verkligen är totalt overkligt sedan jag knappt haft sex sen jag kom till Sverige 1987. Fyra kvinnor. En del av det jag berättat kring detta skulle kunna vara material för stand up comedy. Flera har haft samma fantasier om mig.
En annan sak riggades vid samma utställning. Konstnärsvännen som senare blev hyresgäst i mitt hus (ytterligare ett riggat upplägg) utställde tillsammans med tjejen. Han (och därmed alla) visste att jag behövde en datorhjälpare. Dagen jag var till utställningen fanns där en bekant av konstnärsvännen, och sedan man inbillar sig att jag rökt/röker hasch hade de förstås fiskat rätt på en kille med rastaflätor. Han kände "händelsevis" (...) någon som kunde hjälpa. Den nya datorhjälparen var anställd i Karlstad kommun... Och hade en sambo som hade typ kronisk utmattning... och han arbetade med att hjälpa en kille med autism... - Och han har gjort en snoka- och vittna falskt-uppgift. En utvikning: Jag hade på hemsidan en bild på mina stränginstrument. "Things with strings." Han sa plötsligt: "Du spelar nog på andra strängar med." Jag vet inte vad han här insinuerar, men nåt insinuerar han. Och som jag beskrivit kan inte jag uppbåda att fråga. Apropå att jag inte hade bra ordning sa han en gång att han var "vän av ordningen". Det är jag också, och den viktigaste ordningen är den att hålla reda på vad som är sanning och lögn.]
Vidare i texten: En del kukar. Det var allmänt bra bilder och jag ville köpa en. Jag minns inte motivet. Jag har en timid personlighet, tyst, rätt ljus och försiktig röst. Människor tenderar att tro att jag är homosexuell. (Jag är inte en uns homosexuell. Synnerligen synnerligen tilldragen av motsatta könet.) Hur som helst måste utställaren ha trott att jag var homosexuell. (Som jag ser det nu.) [Det har varit massor av insatser för att få det se ut som om jag är homosexuell, och hon var en sån insats.] Hon föreslog att jag skulle köpa en annan bild. Det är ett grafiskt monotryck, och bilden ser fin ut. Man skall veta att jag ser inte på bilder som människor normalt gör. Jag har beskrivit i en video hur jag ser formerna som sådana (formspråk och komposition) och hur jag t.ex. en gång trollbunden studerade vad jag tyckte var ett jättespännande foto (studerade den formmässigt) ett bra tag innan jag upptäckte "jaha, det är en häst". På samma sätt ser jag all konst som komposition, "abstrakt uttryck" och är inte som normalt bland folk, totalt upptagen av vad det föreställer. Bilden föreställer två män som går bakom varandra med ståkukar. Fast de är inbäddade i en rutig bakgrund och allt har samma färg, så det motivmässiga är inte alls så tydligt. Inget jag normalt tänker på alls när jag tittar på den. Men här jag då, pga. den enas tro att jag är gay, fått en bild som signalerar till gäster att jag kanske är det. Sen är G en dag hos mig och säger om denna bild att skälet till att man uppskattar en sån bild är att den föreställer något perverst. Lägg märke till att detta är ett sådant påstående/fråga där bara ett ja är förväntat av mig. Inbyggt i hur hon uttrycker sig. Och pga. min autism (mutism) faller mycket riktigt ett ja ur min mun, fastän jag inte alls håller med
om det hon säger... Och... därmed får hon konfirmerat en osanning om att jag gillar perversa saker - som hon i sin tur talar om till andra människor... - och så rullar det på...
[En senare datorhjälpare parkerade sig en gång menande framför bilden. Insinuerade att bilden "bevis att jag är homosexuell" alltså.]
Det var en utvikning. Jag fortsätter nu med ledsagarkandidaterna. P
å tal om att förverkliga förutfattade meningar är det precis det även kommunen jobbar aktivt på. De vill framverka att jag är omöjlig. (Vilket ju vuxenhabiliteringen talat om. Inte nåt det egentligen går att tro att inte skulle ha skett.) Skenbart erbjuder de allt och är jättetillmötesgående (på papperet ser allt förträffligt ut), men i verkligheten erbjuder de kandidater som är omöjliga (eller beter sig omöjligt mot mig - dels pga. vaninformationen de fått om mig), så att jag tvingas säga "nej tack" och framstår som "omöjlig". Som jag uttrycker i en video är det mycket enkelt att framverka något på detta sätt. Och det vedervärdiga är hur de jobbar aktivt på det. Det bästa exemplet är hur det gick med matinhandlingen. Jag kommer dit.
Jag stod nu i kö för en annan ledsagare. Jag får efter ett tag en kvinna med invandrarbakgrund. Jag tycker hon är trevlig. Vi var ute jag tror det var bara två gånger (möjligen tre). Ena gången visade det sig att hon var rädd för mig. Att prata på har inte alltid funkat så bra, och jag njuter essentiellt något väldigt av att bara få komma ut. Med min autism är jag väldigt visuellt orienterad. Jag tittar på allting. Det är desto mera njtningsbart när man inte varit ute på länge. Ena gången hade jag varit helt tyst länge, tills vi kom tillbaka till porten. Jag mår bra och har ingen aning om att hon i själva verket tolkar in nåt i min tystnad. När jag, vid porten, glatt studsar upp från rullstolen märker jag hur hon skvätter till. - Uppenbarligen rädd.
Det jag vill understryka med denna ledsagare är att jag var helt nöjd med henne. Inte vid ett enda tillfälle har klagat på nånting med henne. Fast jag är säker på att ledsageriet (och LSS-enheten) vill göra gällande att jag "inte godtog" henne heller. Nu uttryckte jag mig fel. De har uttryckt det som att jag inte skulle ha godtagit henne. I tilläggsmaterialbok 2 finns mejl som visar hela snurren med detta. Hon påstod att det räknades som att hon varit ute med mig en timme även om hon bara ringde för att säga när hon kom, eller ringde för att säga att hon inte kunde komma. Som man märker är detta uppåt väggarna vansinnigt, men detta var vad hon gjorde. Hon sa också att något inte skulle räknas, men sen fick jag ändå signera papperet där det räknades. Jag tenderar att godta vad än folk föreslår eller ber mig, så jag signerade alla papper med antalet timmar "vi hade varit ute". Jag berättade om det till min handläggare, som sa att det inte skulle gå till så. (Med att en timme räknades vid en uppringning.) Kvinnan sa att ledsagerischefen sagt att hon skulle göra så. Ledsagerichefen sa att det var ett missförstånd. Jag vet gott vad det var. Jag har blivit lurat massor av gånger sedan hyresgästen gjorde det. Med min autism är jag lättlurat och människor tenderar rätt generellt att vilja utnyttja mig om de får chansen. Har många exempel. Sen kan det gott hända att ledsagerichefen tyckte att hon kunde göra så? [P.S. Jag tror nu att hon sannolikt har vetat om det.] Det vet man inte. Hur som helst blev jag busringt på kvällen efter att ha varit ute med henne en första Fredag. Den som ringde hade brytning. När jag senare talade med min LSS-handläggare gjorde han, trots min beskrivning, gällande att vi skulle ha varit ute långt mycket mera än vi varit. Uppringningarna var m.a.o. inräknade som träfftider... Som det blev fick jag vänta vecka efter vecka utan att komma ut alls, förde det aldrig passade för ledsagaren, som bara ringde och sa just det. Tillslut fick jag påtala problemet för ledsageriet. - Jag kom trots allt inte ut. Chefen medgav då att hon inte kunde ha jobbet sedan hon hade för många andra jobb. Så det var inget jag sa att jag 'inte kunde (eller ville) ha henne', utan det var bara ett konstaterande av tidsbrist - felbedömning. Ändå gjorde LSS senare gällande att jag inte skulle ha godtagit henne heller... (- utan "är omöjlig"...)En viktig sak i detta är att det blir verkligen psykiskt olidligt för mig när jag känner att någon utnyttjar mig. Total psykisk överbelastning. Det river upp när jag utnyttjades av hyresgästen framförallt (en obeskrivlig mardröm över väldigt lång tid). Jag är verkligen skadat på denna punkten, så det blev väldigt jobbigt i situationen med tjejen.
Sen skall man också tänka på hur otroligt påfrestande all rörighet är för mig pga. min autism. Och det var en ofantlig röra jag halsades igenom i 15 månaders tid innan jag avsade mig allt. Så det var ett hinsides påfrestande år innan jag åkte till Norge. Där var det oproblematiskt med omsorgen, men ofantligt påfrestande med allt annat kaos. Och sen var jag tillbaka till mera onödig röra här. Hela kruxet är att de ville inte att det skulle lösa sig. De ville framverka att jag var "besvärlig" och skapade all denna röra för att framverka det. En extremt plågat och pressat, dubbelt handikappad människa, påfrestas extra med massor av låtsasomsorg som kanske heller förtjänar kallas psykisk misshandel.
Det är nu bara en ledsagarkandidat kvar att berätta om.
Bredvid är en lapp
jag, i min förtvivlan, uppenbarligen skrivit efter den läbbiga erfarenheten med "kandidat 3". [Jag lägger inte ut lappen.] Jag antar jag tänkt att ge den till ledsageriet? Jag har tallösa lappar jag skrivit genom året i hopp om att få förståelse. Lappen har jag skrivit inför mötet med "kandadat 3" och chefen, men jag tog aldrig fram den.
Vad som hände vid mötet var förstås precis det jag befarar i texten. Det samma har hänt tallösa gånger i doktorsmöten etc. (T.ex. hände det likadant hos ortoped Henrik Ågren för ett drygt år sedan. Det samma hände i mötet med en öron, ögon- och näs-specialist 2008. Och många andra gånger.) Jag satt och tilltalade ledsagerikvinnan om hur jag ville ha det när han gick ut med mig. Han satt och flinade och studerade "spektaklet Torger" - tolkade in all dynga han kunde, på högvarv i sitt huvud (jag är postum tankeläsare nu...) - och var sålunda, som andra varit, inte i stånd (för inte att såga ointresserad och ovillig) att TA IN VAD JAG SADE. Att han inte gjort det blev ju uppenbart när vi kom ut och han gjorde allt jag enträget bett om att få slippa och inte gav mig det jag ville ha, vilket helt enkelt var lugn och ro. Jag sa t.o.m. att han gärna fick gå iväg och göra nåt ärende eller nåt så jag bara fick sitta ensam när jag väl parkerats i ett café. Det borde väl vara ett drömläge om det är så enkelt? Och jag annars bara hälst vill slippa prata mera än nödvändigt. Vid det här lagt hade jag förtvivlat talat med min psykolog att jag bara vill ha just detta att tas ut. Att det vore bättre om en gorilla eller robot kunde TA MIG UT, sedan det genast blir väldigt problematiskt när det är en människa (full av fördomar och dynga). Så jag ville att min psykolog lät de veta att någon "specialkompetens" verkligen inte behövdes. Ge mig bara första bästa homo sapiens som kan köra ut mig. (Som min psykolog förstod begär jag inte mera än normal vänlighet. Men se det är svårt att få...)
En sak jag uttryckt, också till min LSS-handläggare, var att jag ville slippa att tala om min situation med foten. Det var ju att det ströddes salt i en fruktansvärt sår när den ena idioten efter den andra kom och inbillade sig att det hela var overkligt - och ville "locka mig att gå" etc... (den otroligt late personen... Puckon.) Hur som hälst talade ledsagaren, konstant insinuerande skit om mig, stup i ett ute. Det var höst (julen framför) och jag bad att köras till systemet. Det var visst ett misstag - då konfirmeras ju skiten de ville tro. "Å, du dricker Whiskey.", sa han direkt när jag tog med en flaska. Jag var i hans huvud en drinkare och drack Whiskey. Det är bara ett minimum av "godis" att ha något i vin- och spritväg hemma. Definitivt när jag handlar för att ha över jul och nyår. (Nu är inte jul och nyår festligt, utan bara megaångest för mig. Men såpass vill man unna sig.) Sen satt vi i caféet. Jag njuter av att bara kunna sitta tyst och titta ut på folk på gatan. Jag hade sagt detta vid mötet. (Att han kunde gå iväg. Att jag ville ha ro.) När vi satt där babblade han skit non stop. De ville ju tro att jag var "bråkig", så en sak han serverade var att han skulle aggressivt läxa upp sin bankrådgivare och hota med att byta bank. Sen pratade han basically massa om SINA problem. Han jobbade 180% eller vad det var. Han talade om att hans far hade lämnat familjen och inte borde ha satt barn till världen. Det var massa problem. Jag har listat de i en text tänkt till min LSS-handläggare, som jag tror han aldrig fick. Grejen är att då jag sa till handläggaren varför denne person inte funkade sa jag att han talade om SINA problem. Jag hade ju uttryckt att jag ville besparas prat om MINA problem, och min handläggare hörde här fel och trodde jag inte ville ha honom förde jag talade om mina problem. Han återgav det så för mig senare (eller om det redan var första gången jag talade om skälet). Men lägg märke till att när jag hör detta återgivet helt fel, klarar jag, pga. min autism, i stunden inte av att rätta honom. Utan det blir gällande att prat om MINA problem var skälet. Mitt liv är fullständigt fullt av såna missar. Det händer hela tiden och gör omåttlig skada. (Har gjort och fortsätter göra.)Ledsagaren gjorde också en stor poäng av att jag är norsk och ville veta om jag skulle föredra att läsa en norsk eller svensk tidning, så det fanns även nationalismskit inblandat här. Jag har ju inte haft kontakt i Norge. Inte på länge 2007. Jag tänker i stort sett aldrig på att jag är norsk. Jag blir lite chockad själv när jag hör bandinspelning av mig, sedan jag trots allt har en märkbar norsk brytning. Så pga. att jag hört det (nu på sistone) kan jag förstå att man får nån kommentar ibland, men det brukar reta mig sedan jag själv överhuvudtaget inte tänker på det.
Då han körde mig hem körde han (kan jag förstås bara påstå), med full avsikt, i full fart in i en trottoarkant. Syftet skall ha varit att jag skulle studsa ur stolen, sedan jag ju i hans tankar förstås var en simpel simulantslusk (som tärde på välfärden).
Denna svängen ut var psykisk totalkollaps för mig. Jag var totalt förstört då jag var hemma igen. Definitivt ingen chans för upprepning. (Tyvärr väntade dessutom den ena f.d. vännen, som hjälp till med flytten (flyttmisshandeln), hemma. Jag blev reducerat till gäst i mitt eget hem dessutom i detta kollapstillstånd.) Sen blev jag - som jag redan beskrivit - återigen busringt på kvällen... Fredag...
Senare talade jag med ledsagaren om att jag inte ville ut igen. Han verkade faktiskt förstå att han misstolkat vem jag var. Han sa att han inte kände mig. Om de åtminstone kunde godta just det...

P.S. Jag har även skrivit en annan lapp efter svängen ut med honom. Ingen har fått den heller. På den står det: ”Skrivet 2/1 -09, inför kommande möte med C (ledsagaren):
Om det första C frågar om jag vill göra, är att ”gå på systemet” kommer jag inte att gå ut med C den dagen eller nånsin, specifikt av den anledningen. (Med allt han antytt ”i den riktningen” vid förra möte.) (Och vad jag sagt om just det.)”
(Jag hade uppenbarligen talat om detta.)

Jag minns inte hur det var efter detta. Om jag fortfarande stod i kö för en annan ledsagare. Jag antar det. Jag kunde ju inte bara vara innestängt. Fast jag skall ha tappat helt lusten att göra nya försök vid det här laget. P.S. Som man ser av sista mejlet, i de kommande, frågar jag någon om han/hon känner någon privatperson som kan ta ut mig för 300:- timmen.
Mejl till min psykolog kring detta och annat, som även finns i tilläggsbok 2.

Hej! De hade ändrat sig om vem jag skulle få som ledsagare. Det kan inte vara en tillfällighet att han bor i Deje - 20 km. från Ransäter, där Robert bodde - med en fru som är konstnär och själv musiker. U vet vilken Robert det är. Alla vill peta och pilla och "luska ut" i mig om Robert. Jag vet att min ledsagare kommer göra det. Redan framför han det jag vet de andra i Värmlands konstnärsförbund (där han visste jag är medlem) tycker jag "gör fel": Jag umgås inte de andra. ("Det är väl därför man går med i föreningar - för att få vänner.", sa han. Jämförde sig själv...)
Han har noll förståelse för Asperger och genom att säga att Edw. Munch inte hade det, utan torgskräck, sa han väl egentligen att jag också bara har torgskräck. Dessutom var AS en sån diagnos "som inte funnits förr": Onödig m.a.o...

Så jag har mina malande scenarion nu. Vet kommunen att Robert är Robert, så vill väl de gärna luska och pillra och skvallra med.
[P.S. Jag var bra naiv då. "Robert Jäppinen" är självklart parametern som gör att det slår slint med absolut allt.] Så det kanske är den "agendan" jag tvingas räkna med att är den som kommer gälla...?...

Nu tvingas jag vara rädd hur han kommer vara Tisdag dvs. dagen innan jag skall klara av att komma i väg till Norge. Kollapsar jag av honom kommer jag ju inte i väg.
"Robertspöket" kommer förfölja mig så länge jag bor i detta landskapet - så jag vill bort härifrån. (All idiotigegga de haft mot Robert överför de nu på mig.)
Om du inte hör av dig innan, kanske jag kunde få en telefontid Tisdag eftermiddag - skulle jag vilja. (Så kan jag fånga upp vad det nu blivit.)
Hälsningar Torger



Sedan följer i boken många förtvivlade mejl om allt detta. Jag har också tagit in teckningar och annan text.
Och som jag skrivit:
Mejlen finns på Cd:n till min bok Spelar ingen roll. Och de är inte få och korta...
Som sagt skapade man en ruggig härva.

Se också mejl till min LSS-handläggare, skickat 2011.




©Torger Berstad | www.lanterna.nu