Jag hade tänkt ge en jämförande beskrivning, om hur man läser in overkligheter i mig förde det är möjligt – det handlar om vidskepelse.
Jag gillar allt jag sett på SVT av underhållning med Keith Foster. Det senaste med honom intresserar mig inte särskild, så jag har inte sett mera än ett par avsnitt av serien Conspiracy.
I ett avsnitt handlade det om hur utomjordingar skulle finnas på jorden. Det fanns ett fjäll där det påstods finnas utomjordingar i tunnlar och rum. Typ en hemlig anläggning driven av vetenskapsmän. Det fanns ett uppenbart skäl till att det gick fantisera hejdlöst om vad som fanns i berget: Apacheindianerna ville inte låta någon få komma fram till berget och undersöka det… Det är samma sak med mig. Bortsätt från att jag är öppen och man kan undersöka så mycket man vill. Det faktum att jag, sen 2007, är instängt här i lägenheten (varje dag lidande av att inte komma ut) gör att det är fritt fram att fantisera och trycka overkligheter på mig.
När Robert skrev på hemsidan om att "vidskepelsen blåser vi bort till det förgångna" tänkte väl jag mest att vidskepelse inte är något problem, här i västvärlden åtminstone. Men det jag är utsatt för handlar om viskepelse. Därför har jag med ett liknande exempel i Kadaverpudding 1. Jag vet inte om det är "liknande min situation", men det är i varje fall en historia som jag beskriver som nåt vidskepelselikt. Det var om en tystlåten man som påstods ha ett "mörkt förflutet". Det var ett historieberättarprogram. Man skulle briljera med sin berättarkonst… Från beskrivningen verkade mannen bara vara en typisk autistisk människa. Troligen fanns inget "mörkt förflutet" – troligen däremot en stigmatisering liknande min.
 

Jag har tagit in min text om historien om mannen med det "mörka förflutna" i Track A-dagbok 5:
Innehållspunkten Texter ur Kadaverpudding 1 och förordet till Track A serier/Kadaverpudding 2.



©Torger Berstad | www.lanterna.nu