Jag är sjuk på att skriva nu, men jag tar väl en sak till jag tänkt på. Ingen psykningsgrej. Jag har skrivit om syrrans ungdomsvän, som följde med då jag gick med på efterfest hos en viss konstnär i Fredrikstad nån gång på 90-talet. Skall ha varit i början på 90-talet. Kanske kring -92. Jag psykades utifrån hans väldigt speciella smeknamn på tåget till Perago. Finns i förra boken. Det visar hur detta kammats in som "bevis!". Det är bara att jag ville inte ta något bloss av haschcigaretten som han gav till mig. Och gjorde det heller inte. Försökte inte dra ner. Låtsades m.a.o. Men här har syrrans vän följt med just förde han velat se om han inte kom bli vittne till nåt sånt… Men jag har först på sistone kommit på att det förklarar nåt jag inte förstod då jag var på en restaurant/café i gamla stan i Fredrikstad. Det skall ha varit efter situationen. Jag berättade om utställningar. Jag hade skickat lokaltidningen där kort på Roberts bilder, från hans utställning, men det hade tagits in som om det var mina bilder. Inte bra. Obehagligt. Jag tror det var kring 1993 - -95.
Tjejen, som jag typ bara vagt kände, men som serverade där, frågade mig plötsligt om jag visste var den där konstnären var. Det har varit en gåta för mig varför hon frågade mig det, för jag har ALDRIG umgåtts med honom. Den där ena dan då jag talade med honom på puben och följde med på efterfest (som f.ö. bara var obehagligt), är den enda gången vi "umgåtts" i Fredrikstad. Men tjejens fråga visar att man inbillat sig annat… Jag minns jag talade till honom en enda gång jag stötte på honom på konstfack också, men jag har aldrig umgåtts honom alls. Men att man trott det bekräftar också hur syrran 2008, då jag skulle flytta till Fredrikstad, lade fram det som nåt som skulle locka mig, att han bodde nära morsans hus. Med hans rykte, och hur man vill trycka sån skit på mig, var det förstås bara nåt som avskräckte mig.
Jag har namnet på "vittnet" i Fredrikstad, men det är inte som om nån skulle tro mig om jag nu t.ex. skulle skriva honom ett mejl om situationen. Inte att det är nåt jag skulle göra ändå. Men jag tänkte kort på möjligheten då jag mindes namnet.


Här är situationen beskriven i Track A-dagbok 5 (Hämtat ur Track A-dagbok 4.):


Men det här handlar om att marknadsföra mig som haschrökare… Och jag har som sagt aldrig ens testat hasch. Jag har beskrivit en situation förr, då en av syrrans gamla vänner hängde med på en efterfest hos en konstnär som har missbrukat. (Nån gång på 90-talet.) Och när vi satt där tog han fram hasch. Det är den enda gången det getts mig så. Sedan jag har min hövlighetsgrej tog jag det till munnen, MEN: Jag gjorde inte försök på att dra in det. Ville inte. Sen såg jag att syrrans vän sa typ "pass". Det skulle jag också gjort om han getts det innan, så jag skulle ha sett hur man kunde svara. Men det här har ju då rapporterats till syrran och andra i Norge, och är då "bevis"…

Syrrans ungdomsvän (en granne från uppväxten) har hängt med just för att hålla öga på mig – eller snoka skit snarare. Det var nåt märkligt hur han bara fanns med. Jag har inte förstått det förrän på sistone. De där hemma har ju trott sånt om mig. Och så finns då en "bevissituation", och den serveras vidare till mobben – på nåt sätt. Sen det är en sån megasnurr känner nån nån som känner nån som känner t.ex. han som jag kallat "vän av familjen". Han har en väldig bekantskapskrets och är något utav en skvallerbytta.
Jag kan tänka mig att det kan ha spelat in hur jag på hemsidan tagit in ett stycke från förra boken (i dagbokssnuttarna), om sorgen att min mor dött i tron att jag varit homosexuell och missbrukare.