Apropå prästen är det drömmar jag vill skriva ner. Nåt speciellt natten till 23/1.
Jag drömde att prästen – liten som en prick på långt håll – slår hårt mot mitt bröst två gånger (jag ser ingen arm/hand) och en gång hårt i ansiktet. Jag säger: ”Du har slagit mig två gånger i bröstet och en gång i ansiktet.”
Referens: Jag hade tänkt på en kille som man ser boxa mot säck, i slutet av första avsnittet av trampa-på-Torger-Aspergerserien Den som får finnas. En snutt om vad som fanns i nästa episod.
Den uppenbara andra referensen är något Robert beskrivit att hände under utforskningen av människan, då han som led i detta 1970 gick klädd i klänning. Avsiktlig provokation.

Här är hela beskrivningen, ur Vem är egentligen Robert Jäppinen Del 1: Ett gäng killar var dagligen på Robert – petade, provocerade. I Roberts svar på tal fanns hela tiden också uppmaningen (outtalad): ”Skall du inte använda dina knytnävar också?” En stor kille (”Ingmar Johansson-typ”) var ledare i gänget. En dag kom en kille i gänget ensam och köpte tidningen. Då Robert skulle ge växel på en tia sa han att han kunde behålla tian. Här fanns en sympatiyttring (att han inte ville vara del av det gänget gjorde), och samtidigt ett varsel om nästa dag.

Nästa dag tog ”gängledaren” bunten med tidningar, rev och kastade på marken. Robert svarade ungefär: ”Du släpper ned, jag plockar upp.” – som han brukade göra. Killen sparkade nu först, men missade och träffade tunikan. Sen gav han Robert ett knytnäveslag. Sedan Robert var ”lugn som en filbunke” i lägen då han hotades – helt orädd och avspänd – nickade bara hans huvud bakåt av slaget. Killen sa: ”Jag har tänkt märka dig länge”. Robert svarade: ”Exakt tjugotre dagar. Har du märkt nånting? Mina fötter har inte rört sig.” Killen slog på nytt och hårdare. Det samma hände. I ett tredje slag lade han all kraft. Nu slog det lite gnistor för ögonen på Robert och byggnaderna han såg svajade (liten hjärnskakning), men huvudet nickade fortfarande bara, och benen stod kvar. Robert sa: ”Du måste komma med fyra till, då är sju räknade, innan gubben faller”. Nu blev den tuffa killen ”vidskeplig” - rädd - och backade några steg så han kunde stödja sig mot ett staket. Robert sa: ”Om jag nu skulle använda min lilla [pekade mot sin näve] skulle jag i morgon kunna bli anklagat för mord. Vet du varför? Förde du spänner, och ditt huvud skulle inte tåla fallet på två meter mot trottoaren.” Vännen Torild, som funnits bredvid, vaknade nu till liv och hoppade i mellan med nävarna knutna och sa till honom: ”Slå en gång till!” Robert har berättat dessa historier så ofta, och jag har väldigt bra minna i och med min Asperger, så jag har återgett mycket så som här. Hur som helst blir de tre slagen i drömmen motsvarande de tre Robert fick. Att detta kopplats beror på att jag dagen innan varit till ICA-posten. Jag har tänkt på gången tidigare, då jag sa nåt som konfronterade, som samtidigt beskrev situationen. (Se nedanför!) Jag kände att det var speciellt, och jag smickrade mig med att var något motsvarande Roberts svar på tal i dessa historier. Som han sa kom, när han var hotad, alltid svar på tal automatiskt, sedan han var avspänd. Detta är så Jesus säger till disciplarna att de skall göra: Inte oroa sig i förväg för vad de skall säga när de blir anklagade, utan att den helige ande då skall tala genom dem. ...