Stycke ur Track A-dagbok 9 | Lanterna, Torger Berstad

Stycke ur Track A-dagbok 9: Viral hets - masspsykos

Innehållspunkten Lite om min handikapsituation. Finns i bokens appendix.

Lite om min handikapsituation.

På hemsidan har jag en länk med jättelång text och bilder, som heter Hälsoreferat 1999 – 2017. Här är en helt kort text om det, som funnits i tidigare bok/böcker.

Under fyra års tid, som jag lidit av att inte kunna ta mig ut, och endast tagit mig ut i en egeninköpt elrullstol, har man smutskastat mig hejdlöst med lögner. Jag har fysiskt förfallit av att inte få vård i sexton år. [Nästan tjugo nu.] Det ogillas att jag skriver nåt om det, men detta är den groteska sanningen. (Kommunen har inte trott mig.)

Stycke ur dagboken, 6/11 2013. I bokens [Track A-dagbok 2] innehållsförteckning angett som Få illusionen/lögnen att bli sann:

"Man kan se det hela som att de jobbar på att skrämma mig från att våga mig ut.
Så jag skall ruttna och dö instängt. Så de kan behålla sin illusion om att "han missbrukar där inne". Det passar ju inte så bra om personen går 2½ kilometers morgonpromenader varje dag. [Stopp från -14.] Så då lägger man ett omänskligt tryck på mig för att få stopp på det. Men jag kan inte låta bli att gå ut när det nu är möjligt. Efter att ha förfallit av vanvård och dagligen lidit av att inte kunna ta mig ut. Jag går ut till vilket pris som helst när jag kan. Fram till olyckan 1999 såg alla mina dagar så ut: En morgonpromenad och en kvällspromenad. (Och annan fast regelbunden motion, som jag beskrivit.) Det är konstigt, för det har varit ett tretton år långt uppehåll (...), och när jag sen kan, är jag tillbaka i den sunda vanan. - Som inte stämmer med lögnerna om mig, som det investerats så omåttligt med prestige i."

Jag har lagt 67 000:- av mitt arv på kirurgi på det man vill tro är inbillning eller "låtsaskador". Stolen kostade 12 500:- (med en reparation). Dessutom har jag fått gjort min Aspergerutredning privat. Med kostnaden av terapisamtal (huvudsakligen över telefon) har jag lagt gott över 100 000:- av mitt arv på olika nödvändig vård jag inte kunnat få genom landstinget. (P.S. Plus, efter att detta skrevs, bluffknäoperationen för 17 000:-) Jag tycker det går dåligt ihop med mytbilden av mig som en "fuskis som suger på samhället"?... Jag har det inte i mig att kunna fuska och ljuga.
Skulle jag ha åkt runt i en elrullstol med båda benen stickande rakt fram

(pga. en knäskada) i fyra år om jag egentligen kunde gå?... Och gått inne i lägenheten med kryckor som går upp i armhålorna i två år helt i onödan?...
Jag fick opererat och diagnostiserat foten 2012. Det var osteokondros i ett sesamben. (Som man ser under syns det t.o.m. på benbiten.) Jag har skrivit väldigt mycket kring eländet med att kämpa för att få vård.
Desperationen i hur jag uttryckt mig har berott på denna hopplösa situation.

Psykosomatisk individ (Från kring 2007.)

Inte är jag gyckelgalen
ej hellre barn vid lag
Men ingen tar på allvar
mina skilda obehag
Om personnummer, som bevis att jag finns
ej hade jag en gång fått
så trodde jag nog att jag vore ett spöke
sen ingen mig nånsin förstått
I journalernas värld är jag mycket, minsann
som aldrig jag vetat mig va’
Och krämpor finns inget av verklighet
så nån vård skall jag därför ej ha
Men jag är en person, sen nummer jag fått
som följer mitt norska namn
Och seglar som flygande holländare
utan nånsin att hitta en hamn

Röntgenbilden som visar biten av sesambenet som lämnades kvar 2012, och fortfarande skall finnas kvar. Jag fick med sesambenet efter operationen, men upptäckte att spetsen fattades.
Ett mejl till kirurgen, där jag uttrycker min oro och misstanke (finns i Track A serier):

Hej! Ursäkta om jag kanske oroar mig i onödan om operationen. Foten blir stadigt bättre, men är fortfarande svullen (framfoten) och går inte att gå på än. (Det kanske är normalt?) Bifogar två bilder på den. Där sesambenet tagits ur finns en rodnad. Det är tryckömt där och flammar till när jag trycker. Från rodnaden finns det, in under stortåbenet, en hårdnad (ca. 2 cm. i diameter) och svullnad. Jag går mest möjligt med kryckor, sedan det blir ont i detta område annars. Jag vet inte hur det eventuellt påverkar att jag har en inläggssula med en förhöjning, som lägger lite press just mot området. (Jag har inte kunnat gå alls utan sulan sedan jag fick skadan 1999, så jag är lite orolig för att ta bort den, men jag har minskat förhöjningen.) Bifogar även en bild på det rengjorda sesambenet. Jag antar det är en onödig farhåga, men, sedan spetsen på benbiten är avbruten, har jag börjat tänka om det skulle kunna finnas kvar en flis som inte kommit ur. Den lösa flisen på bilden passar in, men mera av spetsen fattas ändå. (Jag vet ju inte om du lagt in allt i

flaskan jag fick med, eller om jag eventuellt sköljt bort spetsen, men detta är ett lite ”hjärnspöke” för mig.)
Sedan skadan varit så handikappande har jag tvingats gå med kryckor sedan två år, så min fot är säkert försvagat. (Om det kan påverka läkningen?) Annars har det också funnits viss belastning under de tre första veckorna. Hoppas allt ändå är som normalt. Om det inte är det, kommer jag gärna till en ny undersökning.
Vänlig hälsning Torger Berstad

Bilden bredvid är från ca 1997. Från cd-skivan till Spelar ingen roll:
Innan jag fick fotskadan hade jag 1999 fast rutin på: En långpromenad varje morgon och kväll. (Plus ofta efter skolan också sedan jag inte kunde få vila/avkoppling av att lägga mig.) Simhallen varje Måndag, Onsdag och Fredag. Fast rutin (in absurdum…): […] Jogging varje Lördag. Genom Mariebergsskogen och motionsspåret intill. Sammanlagt ca. 5 km.
Jag hade rutinerna året om. Dessutom cyklade jag från lägenheten vid Mariebergsskogen till Ord, Bild, Drama på Haga och tillbaka varje dag. Jag gjorde ett konditionstest på Centralsjukhuset ca. Januari 1999, där jag presterade så bra att de sa jag kunde bli rökdykare eller maratonlöpare. Jag har under åren deltagit i många lopp på kring en mil och presterat bra. […] Jag sprang Götajoggen – 1½ mil – tre gånger och under en timme den sista gången.

Kort sagt har jag varit i toppform tills den där olyckliga dagen 1999 då jag fick fotskadan. Den dagen hade jag ångest och för att komma över det tvingade jag mig att jogga. Det var vinter och på sträckan mellan Mariebergsskogen och motionsspåret var det inte plogat, utan halvmeterhög snö. I det irriterade tillstånd jag var i (förde jag tvingade mig jogga pga. ångesten) forcerade jag snön stampande hårt, i ”trots”. På kontot ”brist på sunt förnuft pga. autism” kan man sätta att jag hade samma joggingskor som jag använt sedan 1987 – eller ännu tidigare… - Helt utslitna, utan stöd nog i sulorna m.a.o.

Över är journalen från fotoperationen 2012.
Som man kan se var det (är det…- en bit kvar) osteokondros i sesambenet. Det är, som han skriver, ”väldigt mjukt”, vilket innebär att det, som mitt foto visar, är skrovligt, och ligger och irriterar.
Jag fick ta stygnen på vårdcentralen. Jag sa att jag opererat foten privat, och var, och gav henne journalen. Det hela är ju väldigt underligt sedan de där, redan 2006, ”beslutat sig för” att fotskadan är overkligheter, så jag sa inte så mycket. Men tillräckligt. Sköterskans reaktion visar hur de skyddar varandra. Det är en väldigt overklig minnesbild för mig, hur hon lade journalen framför sig, tittade på den och sa: ”Och här står det heller ingenting.” Allt står ju där…
Jag har senare fått bekräftat att det överhuvudtaget inte journalförts att jag opererat foten. (Långt mindre att ”det overkliga” hade diagnostiserats.)