närheten av nån gränszon för nåt missbruk. Min far
hade alkoholproblem och har varit ett skräckexempel. Han begick självmord 1996.
Jag är inte den sortens personlighet. Jag behöver ordning och är
skötsam. Har alltid varit. Jag skulle aldrig kunna ”drumla
runt”. Det är rena lögner. Eller, som man också kan se det som:
stereotyper. (Alkohol ökar bara min ångest, så det skulle aldrig vara
”tekniskt möjligt”.) Och jag har aldrig ens testat nåt annat, och skulle
inte göra det sedan två misslyckade försök att inhalera hasch kring arton
års ålder. Och jag pillerknarkar inte heller. Men även det har man
velat läsa in - och skrivit så det kan tolkas så i journaler...
Mina psykiatriska och vanliga journaler innehåller totalt förödande
felaktigheter. Man har ”diktat” utifrån lögner - totalt utan
yrkesmässigt ansvar. Missbruksryktet i Munkfors har bokstavligen letat sig
in journalerna... 2004 anmälde jag det till Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd. Socialstyrelsen gav mig rätt i min begäran om raderingar i
journalen. Att jag skrivit om allt detta har inte varit utan konsekvens...
(Man behöver tydligen lägga sig platt, och inte säga ett ord om vad som
hänt, om man ”massvåldtagits”.)
Hur min autism möjliggjort detta, uttrycker jag med
ett par rader i en text jag nyligen hade på min hemsida:
”Det pågår något utav en hets mot mig på nätet och ute i verkligheten.
Det lever uppenbarligen sitt eget liv och är ingenting jag kan
påverka.
Därför vill jag ha sagt att jag alltid varit en skötsam människa. De
som skapat/skapar och deltar i hetsen är det inte. (Vore det
möjligt borde det grövsta anmälas. En anonym blogg som bevisligen har
effekt. Sedan det är gjort på ett indirekt sätt kan jag inte göra
nåt.)
Att detta är i rullning skall främst bero på att jag utgett böcker på
eget förlag där jag, för att ge mig ett minimum av upprättelse,
skrivit om saker jag blivit offer för. Det är i en hel del
människors intresse att (fortsätta att) begrava mig i sopor.
Sedan jag har autism är det busenkelt att framverka förutfattade
meningar och trycka saker på mig i möten. (Man kan så att
säga ”fylla mig med vilket innehåll man vill”. Desto mera sedan jag är
helt isolerat.)
Om detta skall fortsätta - även om jag lägger mig lågt eller platt -
fortsätter jag att skriva om det.”
Innan jag började sätta ihop materialet till denna bok hade jag
försökt att ”lägga mig platt”. Tog bort allt från min hemsida och
YouTube, som kunde provocera ”marodörerna”. Tog bort all ”konstig
konst”. Utifrån hetsens omfattning försökte jag även att flytta till
Norge i Februari i år. [2013] Men man överförde lögnerna och psykningen
dit.....
Så då gör jag nu en bok om det. Det är ändå ett vanvett det inte
går undslippa, så varför skulle jag inte då åtminstone ha sagt hur det
ligger till i verkligheten och beskriva det som faktiskt sker?
Vad som pågår är psykologiskt (sociologiskt) mycket intressant. - Men
ingen människa kan stå ut med det.
Den ende det skulle ha gått att tala om detta med vore Robert Jäppinen,
som har varit mitt stöd i livet från 1987 tills hans död 2006. (En
spridd vanföreställning till: Vi har inte haft en sexuell
relation. Jag är hetro.)
Robert talade ständigt med mig om de psykologiska mekanismer det är
frågan om. Han förstod hur man är mot mig utifrån hur han själv, i
aktioner/”happenings” kring 1970, utforskat ”rädslans mekanismer”.
Efter att ha flytt en tyskt koncentrationsläger under andra
världskriget, gav han ett ”löfte till livet” att viga sitt liv åt att
kämpa för fred. - En hemlig ”forskning”.
Robert och jag hade daglig kontakt. Ingen kunde, som jag, orka att
höra det han berättade (och minnas det), och jag hade ingen annan som
kunde förstå mig. (Stå ut med min ångest, som vi talade om typ
dagligen.) Han var en verkligen medmänsklig människa med tillräcklig
intelligens för att inte hoppa till felaktiga steretypslutsatser om
mig, så som alla andra gör. Han är den ende som sett mig som jag är.
(Även om jag inte kunde få honom att se vad autism innebär särskilt
mera än att man är ”annorlunda än det normala”.) Han är den ende som
tagit sig tid och engagerat sig för mig. Fast det är först nu jag ser
att hetsen jag har mot mig till mindre grad skall handla om vad jag
skrivit om mina misslyckade försök att få vård, än den handlar om vad
Robert stod för och uttryckte. [P.S. Jag vet inte hur mycket
det är det ena eller det andra. Det är "gåtfullt" för mig.]
Man blandar ihop mig och Robert, när man i ”spelform” går loss på mig.
”Spelform” förde jag utgett en bok med titeln Spelar ingen roll.
- Ödesdigert misstag, verkar det som. Människors ”rollspel” verkar
vara den optimalt ömmaste punkten att beröra.
I min diktbok, Spelar ingen roll, citerar jag Robert, ur hans
fredsmanifest från 1986:
”...Människan har uppfostrat – lärt sig att förtrycka i årtusenden som
i en cirkel – och denna cirkel är ond, men människan och livet är inte
ond - hon är liksom levande och död samtidigt i sovande dvala gömd
bakom roller och masker utan önskan att komma till frihet. Därav
följden, det är bekvämare att tro på krig för då slipper man krypa ur
sitt skal och man kan fortsätta att låtsas vara fri – falsk fri (frigjord - från vem eller från vad -)...”
Robert sa att människor tar rollspelandet för givet, som om det vore
”livet självt”. Han sa till mig att jag var ”privilegierat, förde jag
’slapp spela idiotroller’”. Jag har autism, d.v.s. ett funktionshinder
när det gäller ömsesidig kommunikation. Det är ingen ”styrka”... Och
beträffande att vara mera ”genuin” vet jag inte om jag är det länger.
Eller är jag det och det är just det som fortfarande är ”problemet”?
Hur mycket är det min autism; hur mycket är det människors
försvarsmekanismer inför någon som är udda, eller någon som är ”för
öppen” (om det är det jag är?); hur mycket är det vad jag skrivit; hur
mycket är det att jag har en timid, hudlös personlighet; eller hur
mycket är det egentligen Robert det handlar om?
Jag är en isolerad människa med autism. Det jag utsätts för är ett
fullständigt vanvett, och det är omöjligt för mig att orientera mig i
sörjan - dödsdansen...
Jag kan inte se hur jag skulle stå ut alls om jag inte hade Roberts
ord om sådant. Hans exempel. - Fast det jag befinner mig i eskalerar
bara - oberoende av vad jag gör - så jag har svårt att se annat än att
det måste sluta illa. (Men det går inte veta hur.) - När det nu är en
sådan uppslutning kring att trampa sönder ”vem-det-nu-är-de-har-för-sig-de...
’tar’...”. - För jag är ju inte den de uppmålat och uppmålar mig som.
Jag demoniseras. Och allvarligare än det jag nu nämnt om missbruk.
Just därför känns det också nödvändigt att göra det enda jag kan
göra, och skriva ner vad som är sanningen och verkligheten,
och beskriva vad som faktiskt hänt och händer. För det händer varje
dag... - Det är hela meningen att jag skall bryta ihop av det. Man
vet precis vad man gör. - Och det är brottsligt även om det inte går
att bevisa.
Man gör det i skådespelform... Det är satt i system sen lång tid.
Varje dag flera personer. De klär t.o.m. upp sig. Man härmar
allt och vad som helst. Det är en spännande lek att hetsa
”skurkmissbrukaren” till döds... - Det är som en lynchmobb, fast utan
fysiskt våld - än så länge... Då jag 2007 gav ut Spelar ingen roll
tänkte jag att ”Jag kommer få en lynchmobb efter mig.” Och jag har
fått det... Men jag kunde inte ana hur det kom att yttra sig.
En del synlig aggression, men annars bara skådespel med insinuationer.
Inget är direkt. Allt hänger i luften. Det går inta ta i det, det går
inte bemöta det - det går inte att polisanmäla det. Det finns inget
handgripligare än det jag presenterar här. Några skärmklipp från
videor på människor som möjligtvis inte beter sig helt normalt.
Några beskrivningar som lätt kan avfärdas som paranoia.
Jag är ”lagligt villebråd”. Man inte bara får, utan skall
trakassera en sådan som jag ”gäller som”. Det är som ”alternativa
värnplikten”...
Som alltid vid förtryck, växlar det mellan visat aggression och löje
(hån). Och man smutskastar och demoniserar. På samma sätt som mot
olika minoriteter. Judarna under nazityskland, de svarta i söderns
USA. Man dehumaniserar för att rättfärdiga hur man ger sig på den
andre. (Man gör mig till olika djur. - Även ett monster...) Som man
talar om hets mot folkgrupp, är det många som borde dömas för hets mot
mig.
I dag såg jag för första gången två som tillsammans psykade mig
utifrån en blogg. Två uppklädda, gående med händerna på ryggen.
Vem vill se detta samansurium när jag knyter ihop alla trådar. Vem får
inte impulsen att ge sig på mig?...
Om allt jag sagt avfärdats som overkligheter under alla år, kommer
heller ingen att göra nåt annat med detta. De som är aktiva vet
visserligen att det är sant. (Och det är bara de som kollar upp vad
jag skrivit...) Men ingen skulle kunna bekräfta eller ens visa
välvilja. Då blir han/hon ju en paria själv.
Jag var faktiskt i en sån situation då jag var kring arton. Det fanns
en isolerad, stigmatiserad kille på gymnasiet. Jag vill vara mänsklig
mot alla. Jag kan inte stöta bort. (Jag ger alltid till tiggare.) Så
när han märkte det ville han bli närmre vän. Och jag förstod att då
kom jag förlora mina vänner, och avböjde. Så jag vet även av egen
erfarenhet.
Och som människor nu varje dag är nedriga mot mig, var jag ett kort
tag mot Robert. - Då det kommit till en brytning, och jag hade nån
annan att prata med. - Och började tala om honom, så att jag
inte längre kunde tala med honom...
De senaste åren har jag ständigt i mina tankar exemplen på
stigmatiserade individer jag mött i livet. - Eller hört om. Nu förstår
jag.
Jag vet vad farsan befann sig i då han satte eld på huset och sköt
sig i flamhavet.
I mina tankar och känslor känner jag igen hur Dag, på gymnasiet,
uttryckte sig innan han begick självmord. Jag tänker på ”skrikedama” i
huset på vår gata. Jag tänker på den ”konstige” isolerade mannen på
vår gata. Hur även min mor talade nedsättande om honom - utifrån
ingenting. Och hur hon hade talat om kvinnan på sin arbetsplats, som
senare begick självmord.
Och jag tänker på den ”mystiske” kvinnan, som matteläraren på
mellanstadiet gjorde en ”spännande historia” kring. Han hade sett
henne glida förbi en natt (!!). - Jag förstår att blir man
tillräckligt stigmatiserad blir det ett för stort helvete att ens gå
ut bland grannar. Så man stannar inne och blir till ”skrikedama”,
eller vågar sig endast ut i mörkret. Eller, som jag gjort: går ut och
psykas varje dag, för att sen gå hem och skriva ner det.
(Eller göra dagboksvideor om helvetet.) (Ingen skall inbilla sig att
detta är nåt jag önskar för att få ”material”.) Eller som min far:
Instängd tvingande i sig öl.
Jag tänker på fallskärmhopparen (om han var det) på vandrarhemmet i
Oslo, då jag var kring 21. Jag har beskrivit honom i Spelar ingen
roll. - Till korsfästelsebilden, med ögon över hela himlen. Den
jag gjorde då jag gick på Högskolan i Karlstad - där jag
stigmatiserades sönder. (Jag har mina sömnproblem sedan dess.) Man har
gått loss på mig i bildform utifrån hur jag skrivit och visat just
korsfästelsebilden. Man hittar det när man googlar ”robert jäppinen”.
Man hittar ytterligare påhopp på mig när man googlar Robert.)
Jag tänker på den skygge mannen som utnyttjades som ”rysarmaterial” i
ett berättarteveprogram. Troligtvis bara en autistisk människa helt
utan nåt ”mörkt förflutet”.(Beskrivet i Kadaverpudding 1. [Se en
innehållspunkt i
Track A-dagbok 5: Texter ur
Kadaverpudding 1 och förordet till Track A
serier/Kadaverpudding 2. ]) Jag tänker på den stigmatiserade
kvinnan med Asperger, som fanns i en DN-artikel kring 2004. Hon kunde inte ange
nån annan orsak till att hon trakasserades än hennes Aspergertypiska allvarliga ansikte. (Det
stod att hunden var nervvrak. Självklart hon med.) Jag tänker på killen Robert och jag mötte i
Finnland, på en resa 1987. Hur han gjorde grimaser till sina plågoandar innanför restaurantfönstret. Hur
de bara skrattade än mera. Och det stämmer med hur autistiska Temple Grandin sagt att det var
just att hon skulle ”balla ur” man önskade, på arbetet, när man terrade henne. Och hon därför lät
bli reagera även på ruggiga saker. Jag vet av egen erfarenhet att det är just så. Jag
vet att ingen reaktion skall vara den enda rätta reaktionen....
- Samtidigt som man kreverar och vill konfrontera. Och
hur vet man egentligen? Det är just i denna sortens moraliskt gungfly jag tvingas försöka
orientera mig varje dag sedan några år nu. Jag tror det
kan vara en möjlig positiv aspekt av att bli
offer för nåt sånt: Man tvingas tänka och väga vad som är det rätta förhållningssättet. (Att man är full av
rädsla ställer till det. Det var detta Robert utforskade. Han saknade själv rädsla.) Och rörande det tänker jag
på den oskyldigt dömde (för mord?) boxaren Rubin Carter, som satt hur många år det var i
fängelse - isolering. Hur han sa på Skavlan att ”anger gets you absolutely nowhere
at all”. Hur den tuffaste matchen han kämpat var den med sig
själv..... - Den kampen jag också har varje dag... Det står om detta i
Nya Testamentet. Fast jag knappt vågat mig på att läsa nåt vet jag
allt finns där. [Jag har läst evangelierna tre gånger sedan jag skrev
detta. Jag tycker inte om hur detta överaffekterade förord
fortsätter. Högtravande och abstrakt teoretiserande. Fortfarande för
"hjärntvättad" av Robert. ]
Också om falskspelet och fällor som gillrades för Jesus. Robert talade om ”hycklare och månglare”.
Han har citerat: ’Det är hårda ord. Vem orkar höra ett sånt tal?’ Robert sa att människan inte är
så mycket rädd för döden som för Livet... - Själv blev jag inte rädd för honom - hans öppenhet. Hur han
”rörde på ömma punkter” i vad han sa. Detta som skrämde folk. (Att jag ändå befann mig i
psykisk gungning var ett skäl till att jag inte ryggade tillbaka.) Jag kunde se det mänskliga. Men man
har återkommande uppmålat Robert med lögner. Lögner som nu går ut över mig. Man
ljuger sönder mig med.
Flera än Jesus har talat om människan som ”blind”.
Omedveten. Eva-Lotta Hultén talde nyligen på TV om ”ondska”. Som
hon sa handlar det främst om att bli medveten. Hon beskriver hur man omedvetet kan glida in i
ett ”ont” beteende.
På Skavlan har även psykologen och författaren Philip
Zimbardo talat om det berömda experiment han gjort. (Jag har skrivit om det i Kadaverpudding
1, tror jag.) - Där även han själv (experimentledaren) gled in i ett ”ont” beteendemönster - utan att märka
det.) Jag har inte läst The Lucifer Effect. Jag utsätter mig inte länger för sånt som kan
destabilisera mig.
Jag tänker på de jag mött eller känt som begått
självmord. Robert kunde ibland kommentera någons självmord med att säga att han/hon kanske blivit ”för
mänsklig”. - Det är då viktigt att notera vad han sa om talesätt som ”Det är mänskligt att
fela.” Att såna uttryck ”utgått från människans alienation” - ”främlingskap till livet”.
I går såg jag om en dokumentär om Ernst Hugo Järegård.
Jag skulle önska jag visste vilken pjäs han spelar i en scen som visades. Jag tror han talade till
någon ”mor”, som han ville att skulle ta emot honom. Han sa: ”Jag har ingen plats i den här
världen. Man jagar mig.” - Det är ju min situation. Jag har sen länge konstaterat att jag inte har nån plats i den här
världen. Och nu jagar man mig också.
Jag älskar naturen - som ingen annan. Det är där jag har min
tillhörighet. (Det närmsta ”religion”. [Per 2013.]) Men när det nu
inte länger är fysiska handikapp, som jag inte fått vård för, som
hindrar mig från att vara ute och få frisk luft och njuta av naturen,
finns i stället en mobb... Och vem har aktivt stått (och står) bakom
detta? Inte minst är det faktiskt omsorgen....
Förutom mitt kommunikationshinder har även min försiktiga personlighet
påverkat hur jag misstolkats av vården och andra. Man vill tro en så
överförsiktig och osäker person även måste vara överförsiktig och
överkänslig gällande kroppsliga saker. I själva verket trotsar jag min
kropp, och känner den inte när jag har sönder den i oförsiktighet.
Jag var otroligt djärv och risktagande i klättring, skidåkning och
segling redan i uppväxten. (Jag skulle ha kunnat dött vid ett par
tillfällen.)
Jag flyr min ångest - ja. - In i överaktivitet - och
ingenting annat.
På så sätt har jag från 1999 och framåt fått motions- och
överansträngningsskador, som jag inte fått vård för. Och sedan jag
”gäller” som en fuskis som suger på samhället, och skadorna gäller som
lögn och overkligheter (utan att man ens vill titta efter, sedan det
bara är...), har jag inte bara inte fått vård, utan även hackats på -
enligt gegglögnerna som ”gäller” - när jag tvingats söka omsorg.
Det var en riktigt korrupt historia med vuxenhabiliteringen som
orsakade att jag blev så fysiskt handikappad att jag i stort
sett varit instängd - utan frisk luft och fysiskt förfallande - i sex
år. (Jag har, helt i onödan, förfallit p.g.a. vanvård i tretton
år. [Uppe i sjutton nu, 2016.] I tre år har jag åkt runt i en
egeninköpt elrullstol.) I fjol lyckades jag få min fotoperation på
Carema. Nu kan jag gå igen. [De hade inte fått ut hela sesambenet, så
det gick åt skogen igen inom några månader. Går nu igen med kryckor
och har köpt en andra elrullstol med egna pengar. Helt
normalt...] Jag skulle fått den operationen 1999!... Det var då jag
fick min joggingskada... Plus en handikappande knäskada och en
ryggskada, som jag har lite hopp om att få hjälp med. (Jag orkar inte
stånga huvudet mot väggen länger. I tillägg till Asperger har jag
kroniskt utmattningssyndrom.)
Vid alla kontakter som kraschar kommer den andra parten att ha ett
egenintresse att smutskasta mig. Och alla kontakter kraschar av samma
skäl: Krocken mellan den man vill ha mig till och den jag är
blir för brutalt orättvis. - Krocken mellan situationen man tolkar in
och min verkliga situation blir för brutal. (Man tolkar alltid
in nedsättande overkligheter.) [P.S. Alla har i förväg varit
matade med samma "grundlögner".]
Beträffande vuxenhabiliteringen, så var de kollegiala med
psykiatrikerna jag ”utpekat”... - Så de ”hämnades”... Det var ruttet
från början då jag kom in andra gången. Sjukgymnasten trodde inte på
skadorna... - sjukgymnasten... Foten blev förödande värre. Knäet blev
tillfälligt värre. (Felbehandling sedan skadorna ju var
”overkligheter” och jag en fuskis...) Jag ”sparkades ut” då jag
protesterade när sjukgymnasten på telefonen gjorde mig till en
lögnare. Dråpslaget gjorde att jag flydde in i maniskt datorjobb, med
”jätteupprättelseprojektet”(...), boken Spelar ingen roll. Och
därmed pajade även handlederna. Jag kan inte köra bil länger.
Resultat: Fick sälja den mest underbara sommarstuga det går tänka sig
(otroligt underbara minnen), kan inte köra bil. Och jag har förfallit
i fem år innan jag - mot alla odds - fick fotoperationen. En
enkel operation... Tretton år för sent. Och om jag yppar
ett ord om att det FAKTISKT ÄR SÅ blir omsorgsarbetare (och
funktionshindrade man lyckats hetsa mot mig...) ännu spattigare i
psykningar än de ändå är. Jag har ingen kontakt med omsorgen sen 2009,
men de har varit och är pådrivande i psykningarna jag utsätts för. (En
del känner sig mera manade att göra ”insatser”.) Det finns mycket
prestige investerat i lögner. Man ser till att sprida vidare
lögnerna...
Här är Kay Pollaks beskrivning av mobbningsmekanismerna. Ur Spelar
ingen roll:
”...citat av Kay Pollak om mobbningsmekanismerna, ur
boken Att välja Glädje.
Kay skriver: ”Förakt och mobbing är uttryck för
rädsla. De som är rädda hanterar sin rädsla genom att attackera den
som väcker deras rädsla. De är inte upprörda av de skäl de tror.”
Ur kapitlet Mötet mellan rädsla och kärlek: ”Det en människa
förnekar i sig själv, tenderar hon att förnedra, håna och slå på
utanför sig själv.” - - ”Den som har rädsla för liv tenderar att
hantera sin smärta genom att förkväva liv.”
Han skriver också: ”Allt du uttrycker om en människa ökar
antingen sanningen om honom eller lögnen om honom.” - Lögnen om
mig lever sitt eget liv och skenar hejdlöst.
Robert har beskrivit hur folk reagerat på honom, och även reagerar på
mig. (Jag har ju dessutom autism.) Man hamnar mer eller mindre i
försvarsställning och fattar fragmentariskt (fel) och
fastlåser sina misstolkningar. Folk kan inte ändra sig. -
Tänka att de möjligen tagit fel - ingen chans. Och p.g.a. denna
allmänna idioti förstörs mitt liv. (Det kanske bör stå ristat på min
gravsten...)
Ett stycke ur Roberts presentation av sig själv:
”...Steg vid tolv års ålder - minnessatser: - ”haren är inte rädd för
en annan hare - människan är rädd för en annan människa” - ”mänskan är
som grisen: äter vad som helst” (iakttagelse gjord vid utfodring av
grisar - jämförelsen avser mänskans okritiska anammande av vad hon hör
- exempel skvaller)...”
Ett STORT problem: Robert har öppet jämfört sig med Jesus... -
Vilket ju är definitionen på en galning... Han har ”proklamerat ny
tideräkning”... (I Arvika 1986.) Han har gjort totalt halsstarriga
politiska saker. - Hans hemsida, som jag förverkligat för honom... Som
det sett ut i tidningsartiklar m.m., kan man tro vi har haft ett
”samarbete”, men jag har hela tiden varit psykiskt under isen, och han
har varit som en far för mig. Inte nyttigt på många sätt. Jag är
därmed ”associerat med en kontroversiell konstnär” (som det ljugits
och ljugs om).
Han hade sitt ovårdade skägg och har påverkat mig att ha likadant...
Nån som ser så ut kan ju omöjligt ha motionerat sönder sin
kropp. En motionsdåre gör heller inte ”för konstig konst”. (Däremot
kan ”för konstig konst” tas som bevis på missbruk.) Robert har STARKT
bidragit till hur jag felbedömts enligt stereotyper - med förödande
konsekvenser. Och först nu (i denna bok) förstår jag till vilken grad
Roberts politiska saker ställer till det för mig nu...
Robert har beskrivit hur han, i sin forskning, ”indirekt provocerat
lynchningsstämningar”, som han kunnat avväpna. En hemsida som liknar
ingenting har funnits, tills jag nyligen tog bort den. Robert har fått
gott om konstigheter p.g.a. hemsidan innan han dog. Den har gjort
människor oroliga. När Robert sen dött har man fullständigt galet gått
loss på mig. För det är efter hans död jag fått hela kavalkaden av
rabiata påhopp. Jag tror hemsidan har satt såpass skruv att den väckt
nåt liknande en lynchningsstämning, och att den riktats mot mig.
Jag har även gjort en bok med Roberts texter: Vem är egentligen
Robert Jäppinen Del 1. (Jag lär inte göra Del 2. [P.S. Jag ogillar
titeln i dag, så det blir ingen del två.]) Där har jag dessutom
tagit upp diverse för heta potatisar rörande hur man behandlat Robert.
Saker ur gigantmaterialet som finns på en CD som följer med Spelar
ingen roll.
I psykningarna pekar man på olika vis mot Robert och hemsidan. Men
detta har jag förstått för sent.
Då jag var tolv år separerade min mor och far. Inte förrän idag, vid
48 års ålder, förstår jag vad som då skedde. Min far var förmögen
tandläkare, och vi bodde i det flottaste hus man kan tänka sig. Det
har förstås funnits avund. I och med att nu ”fasaden sprack” blev jag
plötsligt ”lagligt byte” i skolan. Plötsligt hade man hittat på ett
öknamn. Jag var ett autistiskt barn och förstod inget av vad som
hände. Jag förstod inte med öknamnet. När jag gick till skolan med
mina två forna grannar kunde nu plötsligt den ene, när som helst,
knuffa in mig i häckarna bredvid trottoaren. Jag har aldrig kunnat
reagera emot. Perioden var ruggig för mig. I skolgården gömde jag mig
bara från alla, ensam bakom ett hörn. (Det skall jag dock ha gjort
redan innan. Och jag gjorde det på högstadiet då min mor och far, ett
par år, var tillsammans igen. Jag var depressiv.)
Nu parallellen: I fjol vår öppnades i Munkfors De ovanligas museum,
utifrån Åke Mokvists bok De ovanliga. (Boken trycktes trots att
Rober inte godtog manus.) I och med detta ”freak show-museum” (som jag
kalla det utan att ens ha sett det), har jag blivit ”fritt villebråd”.
Från då har det varit fullständigt apeshit.
Jag ger här exempel på hur otroligt effektivt en isolerat
människa kan ljugas sönder m.hj.a. internet. Tyvärr fick jag tränga
ihop texten mot slutet, för att få in det viktigaste på fyrahundra
sidor.
Som i Kadaverpudding 1 har jag inte ens försökt skriva bra
svenska i de ”dagbokstexter” och beskrivningar som följer. Det hela är
för mardrömslikt för att ha nån sån ambition. |
|
Se även två
innehållspunkter från boken! Mera kommer framöver.
Bilden på framsidan gjorde jag då jag var arton.
Jag ville inte ha titeln Kadaverpudding på denna andra bok i
"serien", utan har
bara lagt till det efter snedstreck så man skall förstå att det är en
fortsättning.
Då jag 2013 tänkte ut den nya boktiteln trodde jag att trakasserier
skrevs så. |
Track A serier
har 400 sidor. |
|
|
|
|
|
